Igår när vi satt på balkongen hände något otäckt. Kan inte sluta tänka på det. Två balkonger ifrån oss stod en man. Skulle uppskatta att han var i 35-årsåldern, men såg honom inte då det var mörkt. Han gick runt på balkongen och pratade med sig själv, men det förstod inte jag från början så jag frågade artigt vad han sa. Då sa han att han bara mumlade för sig själv. Jag skrattade lite och sa okej och fortsatte med det jag höll på med. Efter några minuter sa han "synd att man inte hade modet till att hoppa". Då började jag prata med honom igen. Frågade om han inte hade sökt professionell hjälp. Han sa dystert att det hade han. Men att det inte hjälpte. "Hur ska man kunna öppna sig för någon som får betalt för att prata?". Och jag förstod honom. Jag har också känt så, så många gånger. Det slutade med att vi pratade i en kvart, både om skit och hur han mår. Innan han skulle gå in sa han"Jag mår redan mycket bättre. Sånna här små saker är så viktiga. Behövs inte mer." Antar att han var väldigt ensam. Det skär verkligen i hjärtat att se någon annan må såhär dåligt. Ingen ska behöva ta sitt liv, eller önska att man hade modet att ta sitt liv. I den sekunden önskade jag att jag hade vingar så att jag kunde flyga bort och ge honom en kram. Med detta vill jag säga att snälla var extra snäll. Le mot folk. Ser någon ut att må dåligt, fråga hur det är. Erbjud platsen brevid er i bussen. Ha i åtanke att just denna människa kan må så fruktansvärt dåligt. Små saker kan vara så stora för en annan. Det är så himla viktigt. Det kan göra så himla mycket skillnad. Igår tillexempel gick jag och köpte en piggelin till tiggaren där jag bor när det var som varmast. Jag skulle bli överlycklig om någon gjorde så för mig. Det blev han också.
